|
BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Mot slutet av 1830- och början av 1840 talet korsade Heinrich Essig,
rådman i Leonberg utanför Stuttgart, en svart-vit
newfoundlandstik med en sk "barry-hane" från klosterhärbärget Grosser St.
Bernhard. Senare användes även en pyrenéisk
bergshund. Resultatet blev mycket
stora hundar med övervägande lång, vit
päls. Essigs mål var att få fram en lejonliknande hund.
Lejonet är det djur som finns i staden Leonbergs stadsvapen.
De första
hundar som verkligen kallades för Leonberger föddes 1846.
Dessa hundar förenade i sig de främsta egenskaperna hos de raser de här-
stammade från. Redan en kort tid därefter dom många av
dessa hundar från Leonberg
att säljas över hela världen som
statussymboler.
Mot slutet av 1800-talet hölls rasen i Baden-Württemberg företrädelsevis
som gårdshund.
Dess vakt- och dragegenskaper var mycket uppskattade.
Under de båda världskrigen och i efterkrigstidens nödår minskade antalet
avelsdjur dramatiskt. Idag är Leonberger en utmärkt
familjehund,
som uppfyller alla krav dagens moderna liv kan ställa på den.
HELHETSINTRYCK:
I enlighet med sitt ursprungliga användningsområde skall
Leonberger vara
en mycket stor, kraftig och muskulös,
men samtidigt elegant hund.
Rasen kännetecknas av en harmonisk kroppsbyggnad och ett självmedvetet och
lugnt men samtidigt livligt sätt. I synnerhet
hanhunden ska vara imponerande och kraftfull.
MÅTTFÖRHÅLLANDEN:
Mankhöjd/kroppslängd: 9:10. Bröstdjupet skall motsvara ca 50% av
mankhöjden.
UPPFÖRANDE/KARAKTÄR:
Som familjehund under dagens boende och levnadsförhållanden skall
leonberger vara
en trevlig kamrat, som utan problem
kan tas med överallt och som utmärker sig genom utpräglad barnvänlighet.
Rasen skall varken vara skygg eller aggressiv. Som sällskapshund
skall rasen vara en behaglig, följsam och orädd
följeslagare i alla situationer.
Till de karaktärsegenskaper som krävs hör framför allt: Självsäkerhet och
suverän oberördhet, Måttligt temperament (har även leklust).
Bredvillighet att underordna sig,
god inlärningsförmåga och uppmärksamhet,
opåverkad av ljud.
HUVUD:
Huvudet skall som helhet vara mer djupt än brett och snarare långsträckt
än kompakt. Förhållandet skall vara ca 1:1 mellan
nosparti och skalle.
Huden på huvudet skall genomgående vara stram, utan
pannrynkor.
Skallparti:
I profil och framifrån sett skall skallen vara föga välvd.
Skallens
grovlek skall vara i proportion tillrygg och extremiteter; den får dock inte vara tung.
Bredden vid skallens bakre del skall inte vara påtagligt större än vid
ögonen.
Stop:
Stopet skall vara tydligt markerat men måttligt sluttande.
Nostryffel:
Nostryffeln skall vara svart.
Nosparti:
Nospartiet skall vara ganska långt. Det skall inte vara spetsigt.
Nosryggen skall vara jämnbred.
Den skall inte vara konkav utan hellre lätt välvd (sk ramsnos).
Läppar:
Läpparna skall vara strama, svarta och med slutna mungipor.
Käkar/ tänder:
Käkarna skall vara kraftiga med ett perfekt, regelbundet och fulltaligt
saxbett.
(Avsaknad av M3 tolereras.)Tångbett är tillåtet. Det skall inte finnas någon "insnörning" i
underkäken vid hörntänderna.
Kinder:
Kinderna skall endast vara svagt markerade.
Ögon:
Ögonen skall vara ljus- till mörkbruna, ju mörkare desto bättre.
De skall
vara medelstora och ovala. De skall varken vara djupt
liggande eller utstående.
De skall ej heller vara för tätt eller för brett
placerade. Ögonlocken skall inte synas.
Den synliga ögonslemhinnan skall inte vara röd.
Öron:
Öronen skall vara ansatta högt men ej för långt bak.
De skall vara
hängande, medelstora, åtliggande och fylliga.
HALS:
Halsen skall mjuk övergå i manken. Halsen skall hellre vara lång än kort.
Den får inte ha lös hud eller hakpåse.
KROPP:
Manke:
Manken skall vara markerad, i synnerhet hos hanhunden.
Rygg:
Ryggen skall vara stram, plan och bred.
Ländparti:
Länden skall vara bred, kraftig och välmusklad.
Kors:
Korset skall vara brett, ganska långt och mjukt avrundat med en flytande
övergång i svansansättningen.
Hunden får absolut inte vara överbyggd.
Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara bred, djup och nå minst till armbågen.
Den skall
inte vara tunnformad utan snarare oval.
Underlinje:
Buken skall endast vara lätt uppdragen.
Svans:
Svansen skall vara rikligt behårad. I stående skall svansen hänga rakt
ner.
I rörelse skall den endast vara lätt uppåtböjd och helst inte bäras över
rygglinjen.
EXTREMITETER:
Dessa skall vara mycket kraftiga, i synnerhet hos hanhunden.
FRAMSTÄLL:
Frambenen skall vara raka. De skall vara partiellt ställda, inte
marktrånga.
Skulderblad/överarm:
Dessa skall vara långa och tillbakalagda. Vinkeln dem emellan skall inte
vara alltför trubbig.
De skall vara väl musklade.
Armbåge:
Armbågarna skall vara tätt åtliggande.
Mellanhand:
Mellanhanden skall vara kraftig och fast.
Framifrån sett skall den vara
rak
och från sidan sett nästan lodrät.
Tassar:
Framtassarna skall peka rakt fram (de får varken vara inåt- eller
utåtvridna).
De skall vara rundade och väl slutna med väl välvda tår och svarta
trampdynor.
BAKSTÄLL:
Bakbenen skall bakifrån sett inte vara för tätt ställda utan parallella.
Hasor och tassar får varken vara inåt- eller utåtvridna. Sporrar på
bakbenen skall tas bort.
Lår:
Låret skall vara ganska långt, snedställt och försett med kraftig
muskulatur.
Knäled:
Lår och underben skall bilda en tydlig vinkel.
Has:
Hasorna skall vara kraftiga. Vinkeln mellan underben och mellanfot skall
vara tydlig.
Tassar:
Baktassarna skall vara framåtriktade. De skall vara något avlånga,
med
välvda tår och svarta trampdynor.
RÖRELSER:
Rörelserna skall vara vägvinnande, långsträckta och parallella i alla
gångarter,
med god steglängd fram och gott påskjut bak.
Benen skall föras på en rak linje i skritt och trav, såväl framifrån som
bakifrån sedda.
PÄLS:
Pälsstruktur:
Pälsen skall vara medelmjuk till grov, lång och riklig, åtliggande och får
aldrig dela sig.
Trots en tät under ull skall man kunna ana kroppens konturer.
Pälsen skall vara rak men lätt vågig päls är dock också tillåten.
På hals och bröst skall - i synnerhet hos hanhundar - pälsen bilda em man.
Frambenen skall vara försedda med fanor och det skall finnas ordentliga
byxor på bakbenens baksida.
Svansen skall vara försedd med rikligt med päls.
Färg:
Lejongul, röd, rödbrun; även sandfärgad (blekt gul, cremefärgad) och alla
kombinationer därav, dock alltid med svart mask. Svarta
hårspetsar är tillåtet. Hundens grundfärg får dock inte verka svart.
Ljusare nyanser i grundfärgen får förekomma i pälsen på
svansens undersida, halskråset samt behängen på fram- och bakben, men får
inte vara så avvikande att de stör harmonin med
pälsens grundfärg. En liten vit bröstfläck eller en smal strimma
på bröstet
tolereras, liksom vita hårstrån på tårna.
STORLEK/VIKT:
Mankhöjd:
Hanhundar: 72-80 cm (idealhöjd 76 cm) Tikar: 65-75 cm (idealhöjd 70 cm)
FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande
till graden avvikelse.
DISKVALIFICERANDE FEL:
Skygga och aggressiva hundar.
Svåra anatomiska fel (t ex stark kohasighet, markerad karprygg, påtaglig
svankrygg,
extremt utåtvridna framtassar, helt otillfredsställande vinklar i skuldra,
armbåge, knä eller has).
Tandbortfall (undantaget avsaknad av M3), överbett och underbett, andra
bettfel.
Mankhöjd som underskrider den i standarden föreskrivna.
Kraftigt ringlad svans; alltför högt ringlad svans. Päls som är lockig
eller krullig.
Felfärgade hundar (brun med brun nostryffel och bruna trampdynor,
black & tan, svart, silver färgad, viltfärgad)
Total avsaknad av svart mask. Brun nostryffel och bruna trampdynor.
Kraftig pigmentförlust på läpparna. Ögon utan något brunt.
Alltför stora inslag av vitt i pälsfärgen (på tårna upp över på
mellanhanden,
bröstfläck som är större än en hand, vitt på andra ställen). Entropion,
ektropion
TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt
belägna i pungen. |
|
